en liten fotbollshistoria.

Förra sommaren satte jag mig, efter en galen löprunda i arbetskläder, i bilen tillsammans med min lillebror efter en mycket hektisk dag på jobbet. Vi tog ströget (körde vägen förbi) till min lägenhet för en suuupersnabb kisspaus och ett ännu snabbare ombyte. Sedan styrde han mot målet, Göteborg och gamla Ullevi. Jag skulle på min första fotbollsmatch. Det blev en tung förlust mot DIF och när vi åter satte oss i bilen för hemresa kändes det inte fulländat. Jag ville ju se en seger! Så vi åkte på en match till, men inte heller då fick jag se någon vinst. Men det spelar faktiskt ingen roll för efter två matcher började jag ana att det där med fotboll kanske inte är så tokigt.
Nu är det en ny säsong och i måndags var det hemmapremiär mot Norrköping, som efter en fet domarskandal resulterade i ytterligare en förlust men jag var trots det ännu mer frälst.
Så ikväll när de spelade mot AIK var jag ju tvungen att titta. Jag var inte sugen på att sätta mig ensam på någon sportbar och jag kan utan minsta ironi tala om att Canal + sport aldrig varit något som det Sernbergska residenset ägnat en tanke på att införskaffa. Så jag gjorde en kopp kaffe och satte mig i soffan för att se matchen streamad. Bildkvalitén var under all kritik och det var flera gånger som min internetuppkoppling blev bortdribblad av både gulsvart och Blåvitt. Men vad brydde jag mig om det? Engagerad och muttrande över missade chanser satt jag här och 90 minuter flög förbi, aldrig har det varit så spännande med streamad Tv en torsdagskväll. När Hjalmar Jonsson i den 93 matchminuten satte 1-1 kom det ett vrål ur min lilla kropp jag inte trodde var möjligt. Ni som hört min bror skrika "Såjah" vet preciiis vad som inträffade. Det var en underbar känsla och nu är jag extremt taggad inför matchen mot ÖSK på Söndag.
Så vad vill jag ha sagt med det här inlägget? Bara att jag numera är fotbollshuligan och min lillebror evigt tacksam. Den här spänningen och glädjen vill jag ju inte vara utan!